pratade precis en timma med mickis..
pratade om allt mellan himmel och jord, men mestadels om vänskap.

när man är liten är det självklart, vänner går före kärlek.
om man blev ihop med nån, så kommer vännen en vecka senare och är kär i samma kille, inga problem.
man gjorde slut på en gång och liksom "gav" killen till sin kompis.
man kunde bråka om absolut ingenting varje dag men man blev alltid sams, nästan innan bråket ens hade börjat.
man sa alltid förlåt på en gång.. men hur är det nu?
varför blir man så förbannat stolt med åren?
"ja tänker inte be om ursäkt, det får hon göra"
"det var hennes fel, hon får ringa mig"
osv..

och att det är så lätt att bara släppa allt.. så nu vart vi osams.. trist. hejdå!
så länge man är sams så klarar man tamigfan va som helst.. man går igenom allt. ställer upp no matter what... men att efter ett litet gräl så kan man släppa allt utan problem. det är skrämmande..
så gör man ju inte med en kille.. då kämpar man sig igenom 14 gräl i veckan om det är så..
så vems jävla påhitt är det att vänskap går före förhållande när det absolut inte ens är i närheten av de?

för en kille är man fan villig att släppa allt för att få det att funka.. varför funkar det inte så med vänner? varför måste världens minsta skitgrej riva upp och förstöra precis allt man hade?

med en kille man kan sitta uppe hela natten och ringa och ringa för att den ska svara så man kan få prata.. även fast man inte vet vad man ska säga så är det som en tröst att bara få höra hans röst.
men med en bästa kompis, en man delar allt med, man kan personen utan och innan.. man kan mobilnumret utantill.. men ändå så skiter man i det?